Lakun

Jag håller på att skriva en ny låt. Ett slags avskedsbrev...

Hejdå, min älskling, jag ska resa iväg
Till ett annat land, till en annan atmosfär
Men glöm aldrig mig, för resan kan bli lång
Hejdå, min älskling, jag hoppas vi ses någon gång

Dina sånger ska jag sjunga, jag glömmer aldrig din röst
Jag kommer sakna din hand, och mitt huvud mot ditt bröst
Men nu reser jag iväg, till ett annat land
Hejdå, min älskling, jag kommer sakna din lugnande hand

Jag glömmer aldrig de stunder som du och jag haft
Du väckte mig ur dimman och gav mig en helt ny kraft
Det är jag som är problemet, tänk inte på mig
Hejdå, min älskling, jag kommer aldrig någonsin glömma dig

Kommer du ihåg när jag åkte till parken bredvid ån
Där jag satt i timmar och pratade med dig över telefon
Jag skulle upp tidigt dagen efter, jag fick knappt någon sömn
Hejdå, min älskling, du lever kvar i min dröm

När regnet står som spön i backen, kommer jag att minnas dig
När morgondagen gryr, minns jag hur glad du gjorde mig
Men nu är sommaren förbi, hösten kan bli lång
Hejdå, min älskling, får jag krama dig en sista gång

"Då vet vi hur det ligger till"¨ "Då kan man ju inte göra någonting, jag tackar så mycket och önskar dig en trevlig kväll"

"Aj då, då ringer vi en knasig tid, vi får be att återkomma"

Eller min favorit... "Man kan ju inte vara intresserad av allting här i världen"

Jag önskar jag kunde radera dig. Jag vill inte ha ett jäkla dugg med dig och göra. Försvinn ur mitt liv föralltid!

Jag stör mig fruktansvärt mycket på människor som ständigt söker efter bekräftelse. Det är något som gnager i mitt sinne och jag kan aldrig riktigt få utlopp för mina känslor ibland. Därmed förmedlar jag dessa känslor i ord.

Människor som säger, "Visst har du saknat mig?" till alla personen inte har träffat på en vecka, gör mig ilsken. Varför söker man en sådan bekräftelse? Det är ju förbannat jävla patetiskt.

Det man borde säga till den individen är, "Nej ingen saknar dig!"

... Då hade jag kunnat sova gott om nätterna.

Och så var det med den saken.
Punkt slut.

Jag läste en intressant artikel i Aftonbladet nyss. Den amerikanska simmaren Eric Shantenau simmade i OS trots sin testikelcancer. Det är en riktig hjälte det.

Ingenting är längre som det varit förut
Vitt har blitt svart, en timme en minut
Solen går ner och månen går opp
Men i den röda himelen finns det alltid hopp

Jag gick in i ett rum, dörren stod på glänt
Det luktade starkt, och det luktade bränt
Men jag städade upp, så det var skinande rent
Men när jag gick ut från rummet så var det redan försent

Det syndes tydligt i dina blodkärl
Att du bränt ditt krut, och släckt din själ
Jag försökte allt, för att läka dina sår
Och hålla din hand, när det blåste hårt

Men vinden ändrade riktning denna gång
Vågor skvalpade mot grå betong
Du flög iväg, till ett främmande land
Du vackra fjäril, jag tänker på dig ibland

Jakob sitter bredvid mig och är glad. Han har stora planer för kvällen. Den blonda skäggnissen ska först gå till bolaget och investera pengar i öl, sen ska han gå på en stor fest med musik och kvinnor. Han är överlycklig. Förväntingarna är extremt stora inför kvällen, men jag hoppas att han får en tråkig kväll. Det var längesen han var ledsen.

Regeringen bryr sig varken om svenska folket eller mänskliga rättigheter.

JÄÄÄÄÄÄÄÄVLARRR VAD TRÖTT JAG ÄR! ...och regnet står som spön i backen. Fan det blir regnjackan till jobbet.

Abram Ibrahim

Man kan bli irriterad på många sätt. Man kan bli förbannad på en hel del andra sätt. Däremot finns det bara ett sätt för mig att bli både irriterad, förbannad och besviken.

Jag vet egentligen inte varför jag bloggar. Ibland känner jag för att få utlopp för mina känslor. Jag vill ofta förmedla mina tankar och funderingar i ord. Därför kan det nog vara rätt konstigt att jag hatar hela bloggosfären.

Denna kommersiellt finansierade hemsida har blivit ett riktigt monster. Jag kan tänka mig att varannan människa i Sverige har en blogg. Förmodligen är 99 procent av blogg.se, riktiga idioter. Vad är det för mening att efterlikna en rikemanskvinna som exempelvis, Blondinbella? "Idag köpte jag en behå för 600 kronor, visst är den fräch?" eller "Detta åt jag till lunch" So fucking what!?".

Denna dag har varit fruktansvärt utvattnad och meningslös. Det är sådana dagar som går till historien i sitt eget sinne. Nånting man aldrig egentligen vill bli påmind om.

Att vakna upp i en främmande by långt ifrån sin egen bostad kan till synes verka väldigt lungt och stillsamt. Jag,däremot, får ångest. Doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe är någonting som påminner mig om livet som det har utformat sig till att vara. Allting är väldigt ordinärt, obekvämt och sorgligt. Jag vill inte vara en negativ individ, jag går verkligen inte in med den inställningen. Däremot har jag svårt att bygga upp ett lysande självförtroende då jag ständigt påminns av min trasiga barndom. Det flyger omkring i mitt huvud som en irriterande fluga vid fönsterkarmen.

Många känner nog att man kan dränka sina sorger och besvär i alkohol. Jag har nog intalat mig själv att det hjälper, iallafall för stunden. När solen går upp en regnig sommardag i juli är lyckan omvänd. Den har svängt och lutar då i nittio graders vinkel neråt. Speciellt då bakrusigheten åter igen öppnar grinden.

Jag ska egentligen inte klaga på min nuvarande situation. Jag är omgiven av riktigt fina vänner. Det är personer jag hoppas ha tills jag dör. Trots att jag inte, på något sett, borde vara ledsen, så är jag det ändå. Jag känner mig väldigt liten ibland. Ungefär som "Emilias" låt, "bigbig girl in a big big world", förutom att jag är en väldigt stor och lång kille.

"För jag är mitt i mellan lagom och alldeles normal.
Har mina medelstorslagna drömmar och mina medelsvåra val.
Och en genomsnittlig inkomst. Och ett neutralt humör.
Det blir en mittimellankolisk begravning den dag då jag dör. "

Jag har varit på festival, och jag är fruktansvärt sliten.

Vinden blåser hårt denna fartfyllda natt
Alkoholen flödar snabbare med en tratt
Och änglar dansar vackert i skymningen
I en natt där alla vill hitta sin tillfälliga vän

Vissa illusioner stannar, kommer och går
Det är en natt då inte brustna hjärtan slår
Kärlek och fred, två vackra ord
Borlänges festival är kärlek som saknar ord

Men du, snälla kära lilla vän
Jag tar mig nog inte hit igen