Lakun

Ingenting är längre som det varit förut
Vitt har blitt svart, en timme en minut
Solen går ner och månen går opp
Men i den röda himelen finns det alltid hopp

Jag gick in i ett rum, dörren stod på glänt
Det luktade starkt, och det luktade bränt
Men jag städade upp, så det var skinande rent
Men när jag gick ut från rummet så var det redan försent

Det syndes tydligt i dina blodkärl
Att du bränt ditt krut, och släckt din själ
Jag försökte allt, för att läka dina sår
Och hålla din hand, när det blåste hårt

Men vinden ändrade riktning denna gång
Vågor skvalpade mot grå betong
Du flög iväg, till ett främmande land
Du vackra fjäril, jag tänker på dig ibland