Lakun

Solen går upp, i ett grönt Örebro
Det var längesen jag såg det såhär
Jag går till ett ställe där jag finner ro
Där jag med flit kan vara disträ
Imorse såg jag en fågel fly
Söderut vid skogarna

Det var ett tecken på någonting
Det var en känsla som jag känt förut
Jag önskar att jag bara kunde hitta in
Innan illusionen dör ut
Jag tror att jag har fastnat här för längesen
Men jag får nog skylla mig själv

Medan ensamheten dånar i väggarna
Och medan tiden bara rinner iväg
När jag hopplöst försvunnen och tappat allt
Läker jag såren för en bättre väg

Det är stilla vindar vid slottsparken
Men nobelgatan är kall och svart
Jag stirrar blindt in i asfalten
Jag vill så gärna komma nånvart
Jag hör vinden sjunga en underbar sång
Om kärlek vid gryningen

Men plötsligt ser jag dig med ett barn i en vagn
Det var över ett år sen vi sågs
Du håller en annan man i din hand
Men jag saknar dig så mycket ändå
Och när fågeln flyger mot en bättre värld
Är jag ofrivilligt ensam igen