Lakun

Igår natt kastade jag ut en sten ut i dimman. Jag hade en förhoppning och en vision av att någon därute kunde höra vad jag tänker och känner.

Jag slits mellan hopp i förtvivlan både i mitt arbete såväl som i mitt privata liv.

De flesta har försvunnit utan att jag riktigt har förstått det. Allt går för fort, ingenting är som det har varit förut. Det lämnar mig ensam kvar med en tung melankoli över axlarna.

Jag önskar att jag hade en dröm, men allt har gått upp i rök. Jag är så trött på detta...