Lakun

Nu är det mer än ett år sedan min kära mormor dog. Det kan jag, än idag, inte riktigt kunna föreställa mig. Det känns fortfarande som att hon finns där i sitt lilla hus i Vislanda, två mil utanför Växjö, och löser korsord eller kollar på Jepoardy. Jag kan ibland fortfarande tro, att hon på sommaren, i sin trädgård vattnar blommor och plockar jordgubbar.

Ända sedan jag var väldigt liten har min käre mormor alltid tagit hand om mig. Jag har alltid blivit behandlat på ett älskvärt sätt. Det känner alla mina övriga syskon med. Det enda dilemmat var att vi alltid har bott så långt ifrån varandra, vilket har lett till att vi inte har träffas lika mycket som jag hade velat. Kontakten via telefon har däremot varit räddningen mellan oss. Jag glömmer aldrig den pratstunden vi hade om ditt liv när du, under andra världskriget, som sjuksköterska fick sy ihop tyska soldater som sprängt bort sina ben.

Döden är grym för de som inte tror på någon slags reinkarnation. Den förtvinar allt hopp om ett evigt och lyckligt liv, som man som barn trodde existerade.

Jag kommer iallafall aldrig att glömma dig. I mina minnen finns du alltid här, oavsett vad som händer i mitt liv. Du är min idol. Du är ödödlig.