Lakun

Det känns som att min utvecklig har stangerat. Jag har inga röda trådar att gå efter längre. Min väg är en lång och krokig vandrig i en dimmig gråblek sky. Jag fastnar i ett stort vaakum av mig själv och vägen för att klättra upp är flera mil.

Jag tyckte verkligen om dig. Det var en sjukt härlig känsla, tills du raserade min himmel. Vad hade jag gjort för fel? Ska en man utstråla mer glädje och energi än vad jag jag gjorde? Jag vet inte... Allt jag gör med dessa jävla illusioner gör mig bara arg och besviken, men jag kan inte sluta ta skulden på mig själv...

"Farväl jupiter, adjö. Jag måste läka mina sår"