Lakun

Jag hittade en gammal dikt som har legat och skräpat ett tag i en pärm. Jag var sju år när vi, i skolan fick en uppgift, att skriva om något man tänkte på.

När man är ung tar man kärleken för givet, allt annat är mot ens natur. Man vill bli omtyckt och älskad, vilket jag var av mina föräldrar. Däremot så har hela min uppväxt präglats av psysisk och fysisk misshandel i skolan. Jag har varit mobbad i en stor del av min uppväxt, vilket uppenbarligen märks i min första dikt jag någonsin skrivit.

"Jag önskar att jag hade en vän
Som jag kan gråta,prata och skratta med"

Nu har jag många vänner och mår mycket bättre psykiskt, men jag är ändå märkt av det förflutna. Jag kan, än idag, känna att jag skulle vilja ha en vän att ringa när ensamheten skjuter pilar i nacken på mig. Jag vill ha någon jag kan prata med flera timmar i streck om allt mellan himmel och jord. Jag vill prata om oväsentligheter och världsproblem. Jag vill ha en sådan vän som kommer och hälsar på mig utan att jag behöver ringa och fråga. Jag vill ha en vän som delar mina intressen och som stannar kvar för att jag är den jag är.