Lakun

Gårdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Till och börja med så hade jag druckit på tok för mycket öl innan krogen, vilket innebar att min sociala kompetensnivå skulle kunna liknas med en normalbegåvad schimpans. Jag gick där, i ett för kvällen, fruktansvärt glesbefolkat frimis och snurrade runt. Trots att kvällen, med nyktra ögon sett, var medioker och grå var jag ändå lycklig.

Fast ibland finns det också kvällar då lyckan övergår till total nedstämdhet. Av alla ställen i örebro så var du såklart där. Du kramade mig och låtsades som om absolut ingenting hade hänt. Du skrattade och log och var sådär saligt full och oskyldigt snygg. Det tog en sekund att bli kär, men det kommer ta lång tid innan jag glömmer en sådan människa som dig. Även om du var kall.

Jag förstår inte varför man kan gå tillbaka till en människa som både psykiskt och fysiskt misshandlar en. När man är märkt av något sådant i det förflutna har jag svårt att se att man kan älska en sådan fruktansvärd människa. Det är ren ondska du går tillbaka till, för du har absolut ingenting att vinna på det. Det enda du får tillbaka av honom är missbruk av droger, misshandel m.m.

Det är mot min natur att bete sig på det sättet. Om jag fick reda på att en vän fysiskt misshandlat en kvinna, hade förtroendet för honom varit borta på en sekund. Det kanske är rädsla du känner? Du kanske inte orkar slå dig fri, fast du vill? Jag vet inte, jag tycker bara det är synd att du går tillbaka till någon som mörbultar ditt eget välbefinnande...