Lakun

Nu har tiden rullat iväg som en sprutande vulkan sen jag skrev här sist. Nädå, det har bara gått ett par timmar. Jag har nog aldrig drabbats av en större leda än vad jag har just nu. Jag sitter här, i en lägenhet, och funderar på om jag ska gå så långt i min tristess att jag sätter och kollar på postkodmiljonären. Jag känner mig ensam nu, mer ensam än vad jag har känt på väldigt länge. Det kan kanske bero på att jag är lite smått förtjust i en person som i dag inte är anträffbar. Detta bildar ett stort vakuum som det känns som att jag kommer att drunkna i innan morgonen kommer.