Lakun

Nu har tiden rullat iväg som en sprutande vulkan sen jag skrev här sist. Nädå, det har bara gått ett par timmar. Jag har nog aldrig drabbats av en större leda än vad jag har just nu. Jag sitter här, i en lägenhet, och funderar på om jag ska gå så långt i min tristess att jag sätter och kollar på postkodmiljonären. Jag känner mig ensam nu, mer ensam än vad jag har känt på väldigt länge. Det kan kanske bero på att jag är lite smått förtjust i en person som i dag inte är anträffbar. Detta bildar ett stort vakuum som det känns som att jag kommer att drunkna i innan morgonen kommer.

Det nya fenomenet i 2000-talets Sverige är att blogga. Att förmedla sina känslor i ord kan vara oerhört skönt ibland. Om man har något ilsket och grått i sina tankar, eller om man bara vill plita ner sin oerhörda eofori och upprymdhet i svart och vitt, är bloggen ett helt utmärkt sätt få utlopp för sina känslor på. Jag själv är ingen större bloggare. Jag har aldrig testat på det, men en erfarenhet rikare blir jag nu när bloggen 'Lakun' öppnar affären för första gången!