Lakun

Denna dag har varit fruktansvärt utvattnad och meningslös. Det är sådana dagar som går till historien i sitt eget sinne. Nånting man aldrig egentligen vill bli påmind om.

Att vakna upp i en främmande by långt ifrån sin egen bostad kan till synes verka väldigt lungt och stillsamt. Jag,däremot, får ångest. Doften av nybakat bröd och nybryggt kaffe är någonting som påminner mig om livet som det har utformat sig till att vara. Allting är väldigt ordinärt, obekvämt och sorgligt. Jag vill inte vara en negativ individ, jag går verkligen inte in med den inställningen. Däremot har jag svårt att bygga upp ett lysande självförtroende då jag ständigt påminns av min trasiga barndom. Det flyger omkring i mitt huvud som en irriterande fluga vid fönsterkarmen.

Många känner nog att man kan dränka sina sorger och besvär i alkohol. Jag har nog intalat mig själv att det hjälper, iallafall för stunden. När solen går upp en regnig sommardag i juli är lyckan omvänd. Den har svängt och lutar då i nittio graders vinkel neråt. Speciellt då bakrusigheten åter igen öppnar grinden.

Jag ska egentligen inte klaga på min nuvarande situation. Jag är omgiven av riktigt fina vänner. Det är personer jag hoppas ha tills jag dör. Trots att jag inte, på något sett, borde vara ledsen, så är jag det ändå. Jag känner mig väldigt liten ibland. Ungefär som "Emilias" låt, "bigbig girl in a big big world", förutom att jag är en väldigt stor och lång kille.

"För jag är mitt i mellan lagom och alldeles normal.
Har mina medelstorslagna drömmar och mina medelsvåra val.
Och en genomsnittlig inkomst. Och ett neutralt humör.
Det blir en mittimellankolisk begravning den dag då jag dör. "